Sidan laddas

Igår satt jag tillsammans med mamma och pappa och följde presskonferensen från ABF-huset. Ja jag var hemma på Gotland under två dagar. Kvällen innan hade vi sett dokumentären på SVT om de anhöriga till Johan och Martins kamp bakom kulisserna, samtidigt som den tysta diplomatin pågick. När man ser saker på nyheter och läser de i tidningar så kan det bli väldigt avlägset, visst man tycker det är hemskt givetvis men det kommer en inte så där innanför skinnet om ni förstår vad jag menar? Men dokumentären och presskonferensen som jag tycker alla ska se, berörde mig. Det finns flera anledningar, för det första så är vi ”kollegor”, vi är i samma bransch. Det kunde lika gärna varit någon jag kände personligt, eller kanske till och med jag själv som satt där, även om jag förmodligen inte skulle ha samma sinnesnärvaro efter det som Johan och Martin gått igenom. Men det är inte därför jag skriver det här blogginlägget, nej jag skriver det pga av min bror. Min bror heter Sven och greps dagen efter som Johan och Martin, fast i Kina. Han hölls av säkerhetstjänsten i nio timmar. Sven som då hade studerat kinesiska i ungefär ett år på Fudanuniversitetet i Shanghai hade skrivit tre blogginlägg som egentligen ingick i ett skolarbete. Dock var de skrivna som öppna brev till president Hu Jintao och handlade om några av Svens tankar på frihet och demokrati gällande Kina. Samma dag som Sven boardade planet till Sverige så började det ringa i min telefon. Först ut var Ekot, sen TT, och efter ett tag hängde även kvällstidningarna på. Bara Ekot ringde mig ca 4-5 gånger. Svens blogg hade lästs och när han nu satt säkert på ett flyg hem till Sverige kunde mediemaskineriet rulla igång.

Om man inte är insatt i frågan så kan man vid en första tanke tycka att Sven gjorde något dumt, olagligt och borde få skylla sig själv som la sig i ett främmande lands inre angelägenheter. Tyck vad du vill, men utan människor som Sven, Johan och Martin skulle världen vi idag lever i inte se ut som den gör. Den enskilda människan som vågar höja sin röst då något är fel. Som är på plats för att bevittna när övergreppen begås. Som inte räds att säga sanningen även med fara för sin egen säkerhet. Revolutioner har startats så, diktaturer har kommit på fall. Jag skriver det här inlägget som en hyllning till det fria ordet, till rätten att få uttrycka sig, att invånarna på den här jorden får uttrycka åsikt utan att kastas i fängelse eller dödas. Det känns som jag tar det alldeles för givet när jag kliver upp att få läsa nyheter som inte kontrolleras eller censureras. Att jag får skriva på min blogg eller facebooksida att jag ogillar ett politiskt beslut. Vi behöver vara vaksamma på tendenser även i det här landet som vill motverka det här, men låt oss höja rösten och vara vaksamma på de listiga försöken att tysta den kritiska åsikten. Friheten och demokratin må alltid segra!

 

 

 

 

 

Fotograf och bildjournalist Erik Engelro

Top