Sidan laddas

När jag föddes 1985 väntade en okänd framtid mig. Ovetande om vinstlotten jag just fått utdelning på i livets lotteri så mötte jag världen. Jag föddes till en familj där jag är älskad, i ett land där fred och frihet råder, ett land med möjligheter. Men jag vet också att världen är full av orättvisor, ondska och brustna drömmar. Jag vet att inget är självklart. Jag vill leva i nuet, just nu är jag stark som Kenta sjöng. Det jag själv kan göra något åt ska jag givetvis göra mitt bästa av, men för de saker som ligger utanför min makt finns ingen poäng att bekymra sig över. Jag lägger det i så fall i Guds händer genom en liten bön. Finns en rätt skön bibelvers som jag ibland tänker på ”Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.”
Man kan säga att jag lever min dröm, om snart två år går jag åter ut i yrkeslivet, som utbildad bildjournalist. Jag har drömmar om göra nytta, spännande utmaningar, skapa mina egna projekt, få se världen! Men dit kommer jag inte utan att jag nu försöker göra mitt bästa, så det är ingen större idé att fundera allt för mycket – det är vad jag gör nu som har betydelse!
För att nå sina mål måste man våga satsa, ibland med risker. Det är först efteråt man kan veta om satsningen var värd allt.

För ungefär ett år sedan stod jag mitt uppe i arbetet med min ansökan till Bildjournalistprogrammet i Sundsvall. För att bli antagen går man inte efter betyg, utan arbetsprover. Jag visste att det behövdes något extra för att lyckas. För att göra en lång historia kort så åkte jag till Bangkok med min kamera, till en stad jag sedan några resor känner mig bekant med. Förra våren rådde där en orolig stämning. Rödskjortorna hade i tusentals ockuperat de centrala delarna av staden i protest mot landets ledning. I sammandrabbningar med polis och militär hade flera människor fått sätta livet till och utgången var oviss.

Trots våldet och hot om våldet fortsatte UDD (Rödskjortorna) sin kamp fullt ut.
Trots våldet och hot om våldet fortsatte UDD (Rödskjortorna) att visa sitt missnöje och engagemang.
Fram till den 24 maj 2010 hade 88 personer avlidit, och att antalet skadade uppgått till 1 885 i de oroligheterna
Fram till den 24 maj 2010 hade 88 personer avlidit, och att antalet skadade uppgått till 1 885 i oroligheterna

Många tyckte nog det var idiotiskt av mig att åka eftersom utrikesdepartementet (UD) avrådde svenskar att resa till Bangkok. När UD avråder gäller inga reseförsäkringar. Men jag kände att det var rätt för mig och med stöd från min kloka mamma som jag brukar konsultera när jag är osäker över saker, kändes det ännu mera rätt.

Från provinserna runt om i hela Thailand hade de kommit, rödskjortorna. De flesta fattiga bönder. Här hjälpte en grupp människor från Chiang Mai till med att laga mat till alla människor.
Från provinserna runt om i hela Thailand hade de kommit, rödskjortorna. De flesta fattiga bönder. Här hjälpte en grupp  från Chiang Mai till med att laga mat till alla människor.
Sovande rödskjortor
Dygnet runt demonstrerades det. Man arbetade i skift därför låg många och sov på dagen.

När jag en dag gick på området såg jag en man som stack ut lite från de andra. Han hade uniform och såg ut att vara militär. Men han verkade avslappnad och glad så jag förstod att han inte kunde vara en motståndare till alla de som fanns runtomkring honom. Jag fick ta en bild på honom.

Generalmajor Khattiya Sawatdiphol
Generalmajor Khattiya Sawatdiphol

Några dagar senare lämnade jag Thailand med livet i behåll, och bilder att använda till min skolansökning. I Sverige läste jag nyheten om att han hade mördats – mannen jag fotade. Khattiya Sawatdiphol var en avhoppad generalmajor som bytt sida och istället var med och ledde UDD’s protester.

Tillsammans med  29 andra blev jag antagen från en grupp på 350 sökande. Kanske hade jag kommit in även om jag fotat människors trädgårdsarbete hemma i kvarteret, vad vet jag? Men med facit i hand var risken jag tog värd.

Men respekten för det farliga måste man ha. Somliga fotografer lyckas med allt och verkar odödliga. I höstas var jag i Stockholm för att lyssna till ett föredrag av bildjournalisten Tim Hetherington. Han berättade om stunder som fotograf på fronten och i krigszonerna i bland annat Afghanistan. Jag fängslades av bildspelet han visade. Människoöden genom en kameralins. Men nya konflikter startar hela tiden. Tims senaste inlägg på twitter såg ut så här:

Tims senaste inlägg på twitter
Tims senaste inlägg på twitter

Inlägget kom att bli hans sista. Kände en stor sorg när jag läste att Tim Hetherington avlidit efter en granatattack i Libyen. Påminns om det ödet en av mina förebilder Martin Adler så tragiskt mötte under en dag i sitt arbete som bildjournalist.

Trots de risker som finns och som måste beaktas är det ett jobb som behöver utföras. Jag tror att betydelsen av trovärdig nyhetsjournalistik från platser runt hela världen – även de mest farliga är ovärderlig. För att världen ska bli en bättre plats måste någon granska, agera ögonvittne och berätta vidare när t ex människor behandlas illa. Kanske kan det göra att fler får födas in i en värld med samma goda förutsättningar jag själv fått. Min önskan är att jag får ta vid i den tjänsten vare sig det blir på en lokalredaktion i Sverige eller som frilansfotograf på andra sidan jordklotet.

Jag börjar i nuet!

Fotograf och bildjournalist Erik Engelro

Top